Gaspard Le Roux: Menuett (s. 10 i dokumentet)

I noterna står det att stycket är en menuett – alltså en dans. Om du bläddrar vidare från början av samlingen ser du att styckena heter Prelude, Allemande, Courante, Sarabande, Grave, Menuet, Passepied… . Först kommer alltså ett förspel och sedan olika danser varav den bifogade menuetten är den fjärde. På den tiden skrev i synnerhet franska kompositörer den här typen av danssviter. De kanske inte var avsedda att dansas men den tidens åhörare kände nog till de steg som var utmärkande för de vanliga danserna. (Titta också på första preludiet i Le Roux-samlingen. På det här sättet, utan notvärden, skrev man preludier i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet i Frankrike! De här preludierna kallades Prélude non mesuré. Du kan få mer information om den här typen av preludier på Wikipedia genom att söka på Unmeasured prelude.)

***

Gaspard Le Roux var en fransk cembalist och kompositör som föddes omkring 1660 och dog 1707. Man känner inte till så mycket mer om honom än den här samlingen som gavs ut 1705, och han hör inte till de stora namnen inom musikhistorien. Mer kända bland de dåtida franska musikerna var exempelvis François Couperin (16681735) och Jean-Philippe Rameau (16831766). Tysken Johann Sebastian Bach levde under samma tid, 16851750. Samtliga representerar en stilperiod som vi brukar kalla barocken. På den tiden var Ludvig (Louis) XIV, Solkungen (16381715) kung av Frankrike, och hans regeringstid var på många sätt betydelsefull för musiken.

På omslaget till samlingen av Le Roux står det att den är utgiven med kungligt tillstånd. På nästa sida finns ett utdrag ur det kungliga tillståndet: kungen beviljade Monsieur Le Roux tillstånd att i tio års tid låta ingravera, trycka och sälja sin musik. Behövde man på den tiden kungens tillstånd att ge ut musik? Vad kan fransmännen ha haft för seder och bruk när det gäller sådana här saker?

Den här samlingen av Gaspard Le Roux är ovanligt intressant: lade du märke till att menuetten står två gånger i de här noterna? Längst uppe på sidan finns en version för solocembalo och längre ned finns en version för trio med två soloinstrument och generalbas (basso continuo). I versionen för cembalo spelar klaverspelaren menuetten i dess helhet. I versionen för trio spelar cembalisten generalbasen: basen och ackorden och vilken sorts ackord det är framgår av siffrorna som finns angivna ovanför linjen – eller av avsaknaden av siffror. Det var alltså cembalistens uppgift att improvisera satsen utifrån basen och de siffror som stod angivna ovanför den.

Jämför versionen för soloinstrument med den för trio. Baslinjerna och melodilinjerna motsvarar i stort sett varandra. Det är lätt att identifiera likheten mellan menuettversionerna. Versionen för cembalo säger oss något om hur man skrev för klaviaturinstrument – hur man harmoniserade för soloinstrument. I versionen för trio riktas uppmärksamheten på andra stämman: andra stämman är skriven högre än första stämman, melodistämman som är bekant från cembaloversionen. Var det här vanligt?

La du märke till klaverna? Klaverna i sig är bekanta – G-klav och F-klav – men i avsnittet för cembalistens vänsterhand återfinns F-klaven på ett ovanligt ställe. Den här F-klaven kallas barytonklav. I vissa av styckena i samlingen används också C-klaver. Klavurvalet är typiskt för den franska barockens notbilder. Dåtidens musiker var tvungna att obehindrat kunna läsa många olika klaver!

// ]]>